Dem sista veckorna på sommarlovet var värst, min ångest för skolan steg och mitt självskadebeteende tog fart. Ärren på min underarm kommer alltid finnas där.. Ångest och depritioner är vänligare hos ungdomar nu och jag trodde aldrig att jag skulle börja skada mej själv men det kom till den punkten där alla ångest kom som en våg och rösterna i huvudet skrek upp alla ord man fått höra av de jag i åratal varit rädd för. Man kan säga att jag fick en känslo attack som gjorde att jag ville straffa mej och för att jag hoppades att det skulle försvinna men det gjorde det inte utan nu lever jag med ärr på armen för resten av mitt liv och jag kommer alltid att bli påmind om att jag en gång mådde så illa att jag tid ett beslut att ta rakhyvelns vassa blad och skar dem i huden och de dem äran att lämna ett spår efter sig. På utsidan täcker en leende ångesten men inuti är det kaos. ??